Anders-Eliasson-omslagsbild.jpg

Anders Eliasson (2012/2022)

 

Anders Eliasson lämnade oss våren 2013 och den första utgåvan av biografin hade utkommit året innan, 2012. Tio år efteråt föreligger nu den här reviderade versionen, med nya kapitel och en rad kompletteringar.

Eliassons musik fortsätter att fascinera och nå nya lyssnare. "... jag kan inte i ord fånga de märkliga, fängslande kvaliteterna i Eliassons verk, deras väsen trotsar beskrivning", skrev en tagen amerikansk kritiker om en cd med bland annat fjärde symfonin. Ja, skulle Anders Eliasson ha sagt, för musiken finns för det som inte kan uttryckas i ord. Hans musik är djupt personlig men finner sig väl tillrätta i den stora klassiska musiktraditionen, bland mästarna.

Han gjorde en bildningsresa när han i unga år tog sig från arbetarhemmet i Borlänge till musikhögskolan i Stockholm. Under 1970-talet började han uppmärksammas, och det fulla mästerskapet var ett faktum från ungefär 1980 och framåt. Själv sa han att musiken måste få formulera sig själv, att han bara var behjälplig. Han följde inga trender, för det var ju musiken som visade vägen. "Musikängeln", kallade han henne.

*

Pressröster om den första utgåvan (Atlantis, 2012, Kungliga Musikaliska Akademiens skriftsere nr 124):

Utmärkt... Man blir våldsamt nyfiken på denne egensinnige och blyge tonsättare...
– Thure Stenström, Svenska Dagbladet

 

En studie som med hjälp av partitur och personliga samtal avläst och avlyssnat [Eliasson] så långt det kanske är möjligt.
– Martin Nyström, Dagens Nyheter

 

Anders Eliasson är en av våra lödigaste tonsättare med kammarmusik, ett par stora körverk och orkesterstycken i bagaget. Lundman fångar hans såriga person och hans kreativa bana.
– Carlhåkan Larsén, Sydsvenskan

 

Den bästa biografi jag har läst över en svensk tonsättare.
– Mikael Strömberg, Aftonbladet

 

Ett levande porträtt av den tillbakadragne tonsättaren.
– Henrik Halvarson, Helsingborgs Dagblad

 

Lundmans ”beskrivningar”, redogörelser, analyser av specifika verk är märkliga – ja, enastående, säg makalösa. På den mest lättlästa prosa gräver han sig djupt ner i kompositionerna...
– Bengt Eriksson, Hifi & Musik